Själv - ständig - het!

Så börjar självständighetsdagen 2009 vara till ända... här några små reflektioner från denhär dagen...

De e kanske två - tre saker som hör till en självständighetsdag för mig... Det är ljus i fönstret, bal på slottet (på tv) och jultårtor!
Ljus i fönstret kommer från min barndom - pappa var lärare och hade tagit på sig att ha ljustakar i alla fönstren i hela skolan på självständighetsdagen. Jag fick följa med i alla klasser, tända ljus och förundras över högstadiet och gymnasiet...
När det blev dags att lägga sig var det extra högtidligt att gå och sova när det brann två ljus i fönstret.
Innan dess skulle man ju se på slottsbal. Det är lite märkligt att den kanske mest kända symbolen för vår självständighet är 1500 handskakningar och lika många kommentarer kring folks klädsel och håruppsåttningar. Men visst är det festligt, med tre presidentpar på samma bild, med uppklädda kändisar och mindre kändisar...och ja i år var det ju lite rajtantajtan tom i dansen - med koreografi i blåset och riktiga hitlåtar som folk dansade till - synbarligt upplivade!
Av nån anledning bakades det ofta jultårtor och köttpastejer eller -paj på själsvständighetsdagen...känner ännu smaken - och jo vi bakade lite idag också!

Jag brukar ibland förnöja mej med att dela upp sammansatta ord i sina beståndsdelar - själv - ständig - het får ju...
Vår utmaning som nation idag och som individer också är att vara självständiga - men inte självtillräkliga, att gå vår egen väg men minnas att vi hör till ett större sammanhang och att fråga efter råd och vägledning på vägen...
Vårt sätt att fira självständigheten kan inte ses som hett med bästa vilja ens... vad kunde vi göra för att kunna fira denhär dagen med lite mera passion, sätta lite mer på spel, fira lite mer... Måste det jämt vara högtidlig hornmusik, långa tal och en och annan högkulturell körsång som förgyller vår självständighet...

hmmm dethär var några självständiga tankar på nattkröken och på tröskeln till ett nytt självständigt år...

Sist men inte minst så gjorde Framom främsta linjen och Tuntematon (de snuttar jag såg...) att jag ingen påmindes om och fick en konretiserad bild av vad offret var för dem som gav av sina bästa år vid fronten. Idag säger vi TACK, ödmjukt och så djupt min generation förmår - säger vi tack - vi förstår inte hur mycket det kostade - men att det gjorde det - vi förstår inte hur ni stod ut - men tackar Er för att ni gjorde de. Vi förstår inte hur ni vågade - men tackar er för att ni hade mod! Framförallt tackar vi också för nåden - att vi fick behålla detta land! Må den allsmäktige beskydda och bevara vårt kära fosterland!