Vem är gäst när jag är präst?

Borgå stift har fått en ny strategi, eller egentligen inte - en vägledning inför framtiden.

Vägledningen slår på en spik allt igenom - temat är gemenskap och tillsammanskraft. Den kommer också in på gästvänligheten som en dygd - som en förutsättning för gemenskap.

I församlingssammanhang återkommer ibland frågan om vem som är gäst och vem som är husfolk. Är det de aktiva som bjuder in den kyrkovana i sin gemenskap. Eller är det församlingens anställda som är husfolk och så får folket gästa festen efter bästa förmåga?

I ett teologiskt perspektiv är vi alla gäster och främlingar. Paulus talar om att vi som var långt borta nu har fått komma nära genom Jesus. Att vi som är utanför har fått komma in, på grund av det som Han gjorde för oss.

AIs vision av "de heligas gemenskap på jorden"

Som kyrka är alla döpta medlemmar. Med-lemmar - vilket härligt ord. Vi är var och en lemmar, kroppsdelar i det som är Kristi kropp. Där är ingen gäst och främling, utan var och en en omistlig del av helheten. Varje kroppsdel har en avsikt och en uppgift, när en kroppsdel lider, lider hela groppen. Vem av oss har inte sparkat lilltån i ett bordsben, och plöttsligt blir vi medvetna om att lilltån faktiskt gör ett viktigt arbete, i varje steg och varje rörelse.

Jesus bjuder in oss alla - alla på samma linje - vi får höra hemma, inte bara vara gäster utan hemma. Där i olikheternas galna soppa får vi simma runt. Var och en med en egen smak och struktur, ingredienser i den stora kockens soppa - var och en omistliga för helheten.

Tänk att både du och jag har fått komma nära - blivit en del i den stora familj som är Kristi kyrka. Vi har kanske olika nivåer av medvetenhet om det, men ändå är det ett faktum. Välkommen till familjens middagsbord, dit Jesus själv bjuder in. Välkommen som du är för Herren har dej kär!

Teologisk exkurs:

När bekännelseskrifterna definerar vad det är att vara kyrka och församlings så slår den fast att församlingen är "De heligas gemenskap, där ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas". Församlingen är GEMENSKAP. Till de heliga får både du och jag räkna oss - inte för att vi är felfria och hela utan för att Jesus har gett sitt liv för att försona våra brister och fullkomna det som saknades oss. Utan gemenskapen kan inte Guds avsikt med sin kyrka inte förverkligas.

Ny start och gästvänlighet

 Efter många år är det kanske dags att damma av bloggen. Vi ska se vad det för med sig och vi skall se vad jag kommer på att skriva om...

Här lite tankar om gästvänlighet som också har publicerats på: 
www.nyckeln.net

Va tänker du på?

Det frågar min fru ganska ofta, eller kanske inte så ofta nuförtiden 

– hon har väl tröttnat på mitt standardsvar: Inget särskilt...

Men den senaste tiden har jag faktiskt tänkt en hel del, bland annat på gästvänlighet. Råkade på ledarskapskonferensen Global Leadership Summit höra en författare och restaurangägare som heter Will Guidara tala. Han ägde Eleven Madison Park restaurangen i New York, som år 2017 var nummer 1 på listan över de 50 bästa restaurangerna i världen. De blev några år tidigare nummer 50 på listan och var ganska besvikna, trots den ära det är att överhuvudtaget komma med på listan. De funderade över hur de kunde klättra uppåt. Will kom på att modenyckerna går och kommer, men människors längtan efter att bli omhändertagna består. Han myntade begreppet orimlig gästvänlighet-unreasonable hospitality.

De började förverkliga smågalna upptåg åt sina gäster. När en familj som aldrig tidigare sett snö kom till restaurangen, skaffade de kälkar och satte dem i en bil med varm choklad med sig och skickade dem på pulkaåkning till Central Park. När en grupp som varit på matsemester i New York under sin sista kväll på resan kom till restaurangen och harmades över att de inte ätit nån hotdog från nåt gatukök under resan, sprang Will själv till närmaste korvkiosk och köpte en hotdog. Han satte all sin kraft i att på 15 minuter övertala sin trestjärniga Michelinkock att servera hotdogen. Till slut gick han med på det och de skar den i 4 delar och sprejade på lite dyr senap och serverade den före huvudrätten. Gästerna var naturligtvis helt tagna av gesten.

Det fortsatte med att de anställde först en person och senare fyra, vars enda uppgifter var att tillgodose såna här speciella behov hos gästerna. Resultatet, förutom att de fick många nöjda kunder, var att de anställda i restaurangen fick en ny drive i sitt arbete. De anställda som alla drömde om nåt annat, att bli talkshowhosts, skådespelare, modeller och rockmusiker, började nu jobba inte bara för sin lön utan för att skapa det lilla extra för sina kunder. Efter några år kom så dagen, när Eleven Madison Park blev nummer ett på listan över de 50 bästa restaurangerna i världen. Idag kallar sig Will för gästvänlighetsevangelist, han har sålt restaurangen men äger andra och förverkligar där den orimliga gästvänlighet som han är känd för.

Jesus kallar oss att gå den extra milen, att ge skjortan också till den som ber om manteln, att göra det lilla extra för andra. Hur kan vi som församling och kristna – visa orimlig gästvänlighet? Jag blev inspirerad och bjöd vår kökspersonal och städare på en lyxlunch som medarbetarlaget tillagade. Under 2025 kommer vi att ge designchampagneglas åt våra brudpar och be dem utbringa en första skål i alkoholfri cider i sakristian när de just har gift sig. Vad kan du och jag göra för att visa orimlig gästvänlighet?

Sen har jag goda nyheter. Global Leadership Summit kommer att arrangeras i Österbotten igen efter några års paus. Konferensen kommer att gå av stapeln 20.3 2026 i Karleby – håll utkik efter mera information.

Campbell Brothers på Pakistan Aid konsert!

Campbell Brothers(USA), är en av Scandinavian Blues Partys huvudartister, men de uppträder också på Pakistan Aid konserten i Stadskyrkan på söndag kväll kl 19.30. Pakistan Aid konserten, (Hjälp Pakistan), kom till av två orsaker, berättar Förbundet Kyrkans Ungdoms verksamhetsledare Per Stenberg, dels för att vi vill bjuda på unik och bra musik, dels för att vi vill hjälpa översvämningsoffren i Pakistan. Det här konceptet har möjliggjorts av en mängd företag i Karlebynejden. Dessutom har Martyrkyrkans Vänner r.f. lovat att lägga på 20 cent på varje euro som kommer in i kollekten.

Campbell Brothers har växt upp i svarta kyrkor i USA. De spelar så kallad Sacred Steel-musik, dvs traditionell gospel men istället för orgel och kör används sk. Lapsteel-gitarrer som vi vanligtvis förknippar med country- eller Havaimusik. Vi kan alltså vänta oss svängig bluesgospel med ett unikt sound och kryddat med gott budskap. När Karleby svenska församling senast sammarbetade med Scandinavian Blues Party och Robban Hagnäs fylldes stadskyrkan av mänskor som fick njuta av Holmes Brothers gospel. Jag bekantade mig med Campbell Brothers vid en bluesfestival i Sverige och blev begeistrad över deras sound, attityd och positiva utstrålning, berättar Robban. Sen besökte bröderna bl.a. Kaustby Folkmusikfestival för ett par år sedan och fick en översvallande respons. Med i söndagskvällens konsert är också KU:s Gospelkör under ledning av Torbjörn Sandell.

Här är några bilder från Campbell Brothers konsert på Kaustby Fölkmusik Festival, 14.7 2008 - foto: Per Stenberg

Arrangörer för Pakistan Aid konserten är Förbundet Kyrkans Ungdom, Martyrkyrkans Vänner och Karleby svenska församling.

Ryktena kunna ej svika...:)

det ryktas att vi gör kyrkohistoria denhär veckan i Åbo.

Enligt upplysta källor som bloggredaktionen har stått i kontakt med under Repövningen är dethär det kyrkliga arbetets största repövning genom tiderna - för att komma i närheten måste man gå flera tiotal år bakåt i tiden. Men över 30 utövare av försvarsmaktens kyrkliga arbete lär inte ha varit på repövning på samma gång.

Det intressanta är att vi är 8 svenskspråkiga, och resten finskspråkiga. Dethär ger oss den ovanliga godbiten av en inblick i det finska kyrkliga livet.

Playa del Pansio är ett trevligt ställe med god mat, bra sotkubetjäning (Speciellt öppnat pitoreskt sotku ute vid skjutbanan vackert beläget invid en sjöstrand).

Det ger oss också möjlighet att åtminstone denhär veckan komma ur ankdammen och lobba för finlandsvenskheten bland finska kolleger. Många intressanta bekantskaper..:)

Få se vad morgondagen för med sig. Denhär har inneburit försvarspolitiska penseldrag med stor bredd, praktiska råd och erfarenheter från militärprästerskap både i reserven och i aktiv avlönad tjänst, krisplansfunderingar och en hel del smått och gott...Bastu och sodemunk inte att förglömma...

Peace från Playa del Pansio

Repövande....

Idag(16.3) som är den 2. dagen på repövningen för präster i Åbo, har vi fått känna oss som genomsnittliga reservister. 20 skarpa skott är den linje som huvudstaben har målat upp som ranson för varje enskild reservist som går repövning i år.

För oss som har andlig krigsföring som huvudgren räcker det gott och väl med känslan av att få in de flesta skott på tavlan. Frågan om vi som präster ska bära vapen eller inte är ju ändå en fråga som vållar huvudbry. I självförsvars syfte kan det väl gå ann. However, en skjutning för 30 reservister som skjuter 20 skott tar about en effektiv arbetsdag i anspråk, inklusive vapenvård, siktesinställningar osv...

Vårt skarpskytte fortsatte efter middagen. Väl bänkade i militärens minibuss fick vi höra orsaken till att vi skulle till Dragsvik, träffa KBG, genomföra Nattvardsmässa med dem (vilket föll på min lott) och resten av gänget skulle hålla varsin andakt på olika enheter. Även om denhär uppgiften bestod i att på kort varsel producera innehåll klart att leverera så kändes det meningsfullt.

KBG gruppen beväringar var ovanligt stor och vi trivdes i deras sällskap.

Enhetsbesöken gick också bra, kvällsandakter är en utmaning men de tre som jag hann se verkade ändå ge nåt matnyttigt åt beväringarna...

Dethär var mitt första blogginlägg på nån månad - hoppas ni kära läsare har det bra och kommer ihåg det andliga arbetet i försvarsmakten i era aftonböner.

Peace

Som ringar på vattnet...och andra ahaa upplevelser...

Ibland får vissa dagar temat - vissa veckor får ett samfällt budskap - vissa tider blir fulla av Kairos-ögonblick, sekunder då Gud liksom stannar upp mig och vill visa mig nåt...

Den senaste veckan har varit sån. På trettondagsafton gjorde jag en intervju för Kummin med ett par Kokkolabor som kommit att hjälpa utvecklingsstörda och andra i Estland. Dehär varma aktivisterna använde denhär kända metaforen, som ringar på vattnet för att tala om hur deras hjälpverksamhet nått vidare, vuxit större än de från början kunde tänka sig. Bara genom att långsamt skapa förtroende, få vänner och samarbetsparter har dehär mänskorna tillsammans med ett tiotal andra nu en hjälpverksamhet som når till 10 instituioner för utvecklingsstörda i Estland. Dessutom hjälper de en hel del andra som faller emellan i ett land under kraftig utveckling.

Idag var jag på Crosspoint, fick sitta i bänken och njuta. Nina Åström stod för undervinsingen som egentligen också den var en reseberättelse(liksom intervjun tidigare) genom en knappt 10-årig missionsresa i Ryska fängelser från måskva till de sydöstraste områdena i dethär vidsträkta landet. Nina navände samma metafor om ringar på vattnet för att beskriva vad som händer när en fängslad männskas liv förändras. Det påverkar inte bara den personen, utan familjen, medfångar, eventuella kommande brottsoffer som nu inte behöver bli offer och slutligen igen nya förvandlade fångar. Detta eftersom många av dem som kommer till tro i Ryska fängelser efter en eventuell frigivning vill arbeta för att hjälpa sina forna kolleger i fängelserna.

Jag går också en ledarskapsskolning vid Optima i Jakobstad. Vår mentor Harald Finne presenterade sig i torsdags och berättade om sitt engagemang som coach för företagsledare och mentor för andra. Han berättade om hur också de högsta hönsen är vanliga människor, som kämpar för att hålla balans i livet. Som dras med vanliga problem med för lite tid i familjen, för mycke jobb, fel prioriteringar och problem med att delegera. Han sade att han ännu inte mött nån riktigt klok människa som han hade förväntat sig när han var yngre. Alla är bara vanliga människor.

Nina berättade också hon om den märkliga upplevelsen i både fängelser och på mera luxusiösa konserter med kända artister och förkunnare. Alla är vi människor som vill bli sedda, hörda och älskade!

Vad innebär nu mina ringar på vattnet och dessa vanliga människor. Jo det lilla du och jag kan göra för våra medmänniskor är viktigt, de kan bli som ringar på vattnet. Om det sen är höghöns eller vanliga vardagsdonare, adliga eller brottslingar vi har att göra med är vi alla bara människor. Med samma längtan att dela kärlek, omsorg, glädje och betydelsefulla ögonblick med varandra. Det innebär också att de begränsningar vi upplever väldigt mycke finns bara i våra huvuden. Du och jag är vanliga mänskor, de e Nokiabossar och ryska fångar också. Guds möjligheter är obegränsade, vägarna är öppna - va spännande att se vart de leder!

Själv - ständig - het!

Så börjar självständighetsdagen 2009 vara till ända... här några små reflektioner från denhär dagen...

De e kanske två - tre saker som hör till en självständighetsdag för mig... Det är ljus i fönstret, bal på slottet (på tv) och jultårtor!
Ljus i fönstret kommer från min barndom - pappa var lärare och hade tagit på sig att ha ljustakar i alla fönstren i hela skolan på självständighetsdagen. Jag fick följa med i alla klasser, tända ljus och förundras över högstadiet och gymnasiet...
När det blev dags att lägga sig var det extra högtidligt att gå och sova när det brann två ljus i fönstret.
Innan dess skulle man ju se på slottsbal. Det är lite märkligt att den kanske mest kända symbolen för vår självständighet är 1500 handskakningar och lika många kommentarer kring folks klädsel och håruppsåttningar. Men visst är det festligt, med tre presidentpar på samma bild, med uppklädda kändisar och mindre kändisar...och ja i år var det ju lite rajtantajtan tom i dansen - med koreografi i blåset och riktiga hitlåtar som folk dansade till - synbarligt upplivade!
Av nån anledning bakades det ofta jultårtor och köttpastejer eller -paj på själsvständighetsdagen...känner ännu smaken - och jo vi bakade lite idag också!

Jag brukar ibland förnöja mej med att dela upp sammansatta ord i sina beståndsdelar - själv - ständig - het får ju...
Vår utmaning som nation idag och som individer också är att vara självständiga - men inte självtillräkliga, att gå vår egen väg men minnas att vi hör till ett större sammanhang och att fråga efter råd och vägledning på vägen...
Vårt sätt att fira självständigheten kan inte ses som hett med bästa vilja ens... vad kunde vi göra för att kunna fira denhär dagen med lite mera passion, sätta lite mer på spel, fira lite mer... Måste det jämt vara högtidlig hornmusik, långa tal och en och annan högkulturell körsång som förgyller vår självständighet...

hmmm dethär var några självständiga tankar på nattkröken och på tröskeln till ett nytt självständigt år...

Sist men inte minst så gjorde Framom främsta linjen och Tuntematon (de snuttar jag såg...) att jag ingen påmindes om och fick en konretiserad bild av vad offret var för dem som gav av sina bästa år vid fronten. Idag säger vi TACK, ödmjukt och så djupt min generation förmår - säger vi tack - vi förstår inte hur mycket det kostade - men att det gjorde det - vi förstår inte hur ni stod ut - men tackar Er för att ni gjorde de. Vi förstår inte hur ni vågade - men tackar er för att ni hade mod! Framförallt tackar vi också för nåden - att vi fick behålla detta land! Må den allsmäktige beskydda och bevara vårt kära fosterland!